Finnfajter

Vi och våra hundar är anmälda till Vasanejdens jaktvårdsförenings SRVA-kontaktperson som eftersöksekipage på små hjortdjur. Idag fick vi ett uppdrag inom vår egen by där ett rådjur blivit påkört.

Jag åkte till platsen och konstaterade att det fanns gott om nya spår över vägen. Efter att ha diskuterat med chauffören kom vi fram till att rådjuret hade gått in i ett lite mindre område bredvid vägen. Han förklarade att djuret troligtvis hade hamnat under ena framhjulet och således var allvarligt skadat. Efter dessa uppgifter bestämde jag mig för att använda vår unga hund Simfallets Myran som idag är 11 månader. Hon är ett relatvit oskrivet kort men har på träning visat stort intresse för spårning.

Myran tog an spåret med stor iver i den 80 cm djupa snön och vi forcerade sakta framåt i lina, eftersom jag inte riktigt visste hur Myran fungerar vid riktiga eftersök. Myran spårade bra trots att det var gott om färska spår inne i skogen. Hon skällde dock hela tiden i linan och jag förstod att djuret måste vara relativt nära oss eftesom vi efter en stund fick språngspår framför oss. Inget blod och inga legor dock. Efter ca. 10 minuters spårning så steg rådjuret helt plötsligt upp framför oss i mörket under en stor gran och kom snett emot oss. Jag hajade till och hann fundera hur Myran skulle reagera inför sin första viltkontakt på allvar. Hon överraskade mig totalt genom att direkt angripa djuret i strupen utan att tveka en sekund. Det hade jag inte väntat mig eftersom hon annars är ganska försiktig av sig och väldigt undergiven. Kamp-och jaktlusten verkar det dock inte vara något fel på.

Själv hann jag inte riktigt med i svängarna och rådjuret slet sig och hoppade över en traktorväg som var helt igendriven med pack-snö som gick upp till midjan. Myran fastnade i snön och det gjorde jag också. Vågade inte släppa hunden eftersom rådjuret tog riktning på vägen. Efter 5 minuter hade vi tagit oss över vägen och rådjuret hade fått försprång. Vi pulsade vidare och Myran skällde hela tiden så jag förstod att det gick trögt även för rådjuret. När vi närmade oss vägen vägen bestämde jag mig för att om djuret gått över vägen igen så byter jag hund och släpper lös vår äldre hund, Björnfotens Fanni, som på egen hand avfångar skadat vilt. Djuret måste ju vara allvarligt skadat eftersom det inte kunde hålla undan oss.

Jag hann dock inte tänka tanken klart förrän jag såg att djuret hade vänt vid vägen, och kom tillbaka snett emot oss. Jag avlivade djuret som lämnade på stället. Myran som inte såg någonting av händelsen på grund av snödjupet skällde dock som ett tok eftersom vi var så nära djuret. Jag fortsatte därför med henne i linan på spåret så att hon skulle få spåra fram till djuret. Rådjuret hade tänkt ta sig över vägen men inte lyckats på grund av snödjupet och jag förstod då att den troligtvis måste ha skadat något ben. När vi kom fram till djuret agerade Myran på bästa sätt och gick direkt på strupen och skakade det sista livet ur det avlivade rådjuret.

Vid närmare undersökning visade det sig att rådjuret hade brutit ena frambenet uppe i boghjöd och hade interna skador. Myran gjorde dock en mycket bra insats i de svåra förhållandena med mycket snö och mycket nya spår. Jag blev mycket postitivt överraskad över hennes vilja och lust att följa och avfånga vilt. Hoppas mycket på denna hund tills nästa år, fast gudarna skall veta att jag ibland har haft mina tvivel…